novemberdagar
Det är en sådan där höstdag som man kan längta efter. En sådan höstdag som faktiskt är själva sinnebilden av vad en höstdag innebär. Inte en mörk och slaskig och blöt och kall novemberdag. Solen skiner utanför fönstret. Krispig höstluft på balkongen. Huvudleden är hårt trafikerad. Alla pendlare ska hem.
Jag vill också hem. Jag sitter i lägenheten som vi har hunnit bo fem dagar i och jag vill hem.Jag vill hem från det ostädade badrummet som den förra hyresgästen lämnade i inflyttningspresent. Jag vill hem från de slitna tapeter och den fettiga köksfläkten. Jag vill hem från flyttlådor och otvättade underkläder.
Ja, vi har mejlat hyresvärden om lägenhetens skick, som lämnar mycket i övrigt att önska. Ja, vi ska få omtapetserat i vårt rum med någon lagom diskret grå eller beige tapet och en ny, härlig, stilsäker plastmatta i hallen. Ja, vi har snart packat upp flyttlådorna och ja, vi ska boka första, bästa tvättid i tvättstugan.Men det hjälper inte. Det spelar ingen roll. Även om jag skulle skura hela lägenheten med stålull och tapetsera med ljust rosa blomstertapeter så skulle det inte hjälpa. Jag skulle inte känna mig mer hemma för det.
Jag vill höra hemma. Jag vill inte börja jobba som timvikarie på ett nytt äldreboende i vetskap om att det bara är en tidsfråga innan jag måste sluta och flytta till nästa lägenhet eller stad eller kommun eller till och med landsdel. Jag vill inte behöva klaga på den hopplösa bostadsmarknaden. Jag vill inte sitta ensam vid köksbordet och äta lunch och undra var alla som pluggar eller har fasta jobb äter sina luncher någonstans.Jag vill inte gå och vänta på antagningsbesked som aldrig kommer. Jag vill inte undra om jag ens bor kvar här om två månader.
Solen skiner utanför fönstret. Krispig höstluft på balkongen. Jag drar ner persiennen.